Skulle ha gjort stans gator en osäker plats att vandra på, men istället blir det till att stanna hemma och inta en hjälplös position på soffan. Det känns som att mitt innanmäte är på väg att göra en 360° rotation för att sedan vändas ut och in; redo för försäljning under suspekta former på den svarta organmarknaden. Misär, liksom!

Resultatet av dagens finlir i köket må se ut som maskföda, men visst tror ni mig när jag säger att skenet bedrar? Alla mina kroppsdelar är i alla fall intakta trots närkamp med kniven så man kan säga att jag gick ur striden som en segrare.

Idag har jag försökt hålla mig till ett "normalt" antal måltider, och tro mig - det känns. Förstår inte hur ni androider kan föra en fungerande tillvaro utan en massa avbrott för extrainsatta mat-, chips- och fikapauser. Jag är rastlös, hungrig och simultantittar på minst fem olika serier medan magen protesterar högljutt mot min inhumana behandling av den.

Varför måste alla serier handla om mat när jag själv håller på att segna ner till golvet av hunger? Pasta centrerar kring en italiensk restaurang, My name is Kim Sam Soon kring bakelser, och så har vi det återkommande temat i Dal Ja's Spring där huvudpersonen vräker i sig mat närhelst hon befinner sig i pressade situationer. JAG BLIR TOKIG.

Nu bestämmer jag enväldigt att vi alla high five:ar det faktum att jag åkte till stan tur och retur utan att behöva spendera en endaste krona. Weee! säger jag bara. Ibland uppgraderas livet från att vara en trampcykel till att bli en riktigt sleek flygande matta.

När jag steg på bussen imorse var jag fullt inställd på att hala fram min tia och arton hårt förvärvade enkronor för att bekosta färden. Men av en händelse var biljettautomaten trasig och jag fick segla förbi med börsen intakt. Och på tillbakavägen, då jag hade för avsikt att köpa ett busskort, var dessa tydligen slut vilket resulterade i att jag även denna gång fick åka gratis. Förstår inte riktigt hur chauffören resonerade där, men lika glad var jag för det!

"Storm" innebär mycket blåst och snö med nedslagskraften hos en argsint dominatrix' piskrapp. Jag har observerat från min sedvanliga position vid busshållplatsen, och vill ni ha fler djuplodande analyser av vädret är det bara att slå mig en signal. Uppkopplingsavgift 10 miljoner Swedish crowns.

Annars har jag inte så mycket att tillägga, annat än att jag har en dålig vecka i allmänhet och en eländig dag i synnerhet. Tillvaron är en trolldeg, I tell you. Systematiskt misshandlad av brutala dagisbarn och sedan lämnad att hårdna som ett par liktornar en blåsig vinterdag.

Det surras om att det ska storma här i natt. Jag vet inte hur man definierar "storm" på våra breddgrader, men om det sätter stopp för morgondagens planer kommer jag att go batshit crazy.

En körlektion är inbokad på förmiddagen, och efter lite tidsdödande på stan bär det av tillbaka med buss. Gud nåde den snö som då skulle råka uppta vägen och hindra min framkomst. Felmarginalerna är nämligen NON-EXISTANT eftersom ankomsttiden är 13.00, vilket är samma tidpunkt som jag ska ha transformerat mig till en working lady och inställt mig för tjänstgöring.

PMS_grrrl_90 är redan labil och det krävs inte mycket för att tippa över vågskålen.

Om ni älskar mig nog för att ackompanjera mig till världens ände, får ni räkna med att tålmodigt vänta medan jag tar diverse avstickare i syfte att frossa i kulinariska upplevelser.

Nu befinner jag mig än en gång i en sån där period då jag äter konstant. Jag har alltid varit matfrisk, men mitt dagliga matintag numera skulle seriöst kunna livnära en afrikansk byaskola. Inte nog med att jag inom kort lär se ut som en något solbränd Michelin-gubbe; jag tömmer mitt konto på besparingar lika effektivt som en plastikkirurg dränerar sin patient på... fett.

What do to, what to do?!

Jag högg mig själv med en kökskniv. Ja, högg. Efter en vecka fylld av micropizzor, chips och drickyoghurt återupptog jag matlagningen. Det gick förhållandevis bra tills jag bestämde mig för att hacka upp den återstående löken. Hushållspapper kom i min väg, jag försökte vifta bort det med knivshanden och sen katschink! åkte kniven in i den andra handen.

Way to go att invalidisera sig själv så där i körkortstider. Blodflödet vägrar avta. Mamma skulle eventuellt komma förbi med plåster när hon slutat jobba; annars vet ni var ni kan finna min sargade kropp.

"Man blir som man umgås" heter det ju, och nu har tecknen på en begynnande demens börjat yttra sig hos undertecknad. Inte nog med att jag ständigt missplacerar saker; jag hinner knappt starta upp tankeverksamheten innan allt evaporerats och jag finner mitt huvud tomt igen. Poof!

Nu letar jag febrilt efter en räkning och en nyårshälsning från Thailand, som jag är säker på att jag fick med mig från mitt senaste besök i vildmarken. Kom igen, hur långt kan ett par kuvert springa om de är inhägnade i en liten etta? Jag börjar bli lite frustrerad.

Jag överväger att ta ut skilsmässa och därmed kraftigt reducera bekantskapskretsen. En Narnia-royalist blir utan vapendragare. En fag blir utan hag. HOW DO YOU FEEL ABOUT THAT?

Nej, det var ett skämt. Ett dåligt sådant, som dessutom inte framkallade några skrattsalvor från något väderstreck. Sanningen är den att jag endast är villkorligt frigiven fram tills klockan 7 imorgon bitti; sedan är det dags att inställa sig i tjänst igen.

Zzzz alltså, det känns som att jag ska göra en headdesk ner i tangentbordet. Se bara på alla de utmattande saker vi uträttat idag: ätit chips och kladdkaka samt pimplat sockerdricka. Ingen ska komma och säga att arbetsmoralen på hemtjänsten inte är svindlande hög <3

Så där ja. Nu har jag hunnit avverka en 14 timmar lång arbetsdag (lunch- och middagsrast inkluderat), ätit en Billy's pan pizza, gjort en djupdykning ner i badkaret samt försökt mig på att korrekturläsa Gurras hemtenta. Allt gick galant med undantag från det sistnämnda.

Tiden från skolbänken har uppenbarligen fått mina hjärnceller att vittra bort. Jag läser orden men betydelsen går mig förbi. Fattar inte ett skit. Jag skulle kunna skylla på att G skriver som om han idkat umgänge med Nationalencyklopedin, men det vore bara ett desperat försök att slå ifrån mig all skuld. Sanningen är helt enkelt den att jag blivit fördummad.

God morgon, mina övermogna bananer! Jag ska jobba 7-21 idag, likaså på lördag och söndag, så jag vet inte hur det kommer att bli med uppdateringen. Förmodligen dör jag av utmattning innan jag hunnit närma mig en dator, men då är det helt självförvållat (jag fick dela upp arbetstiden men valde dessa monsterdagar eftersom jag är så pengagirig, höhö). Men vad gör man inte för ett liv i lyx och glamour?

Ha det bra och slick på kinden!

Ojoj, tala om att vakna på fel sida idag! Känner mig som världens überbitch och alternerar mellan att vilja gå lös på tapeterna med en sällan skådad ilska eller gråta som om det inte vore någon morgondag. Och detta enbart på grund av en dröm jag haft.

För att sammanfatta: Jag var i Thailand, men samtidigt i Italien och bodde på ett ugandiskt hotell? Ett par dryga lowlifers förpestar min tillvaro med sin existens, varefter jag blir misstagen för städerska av en snorkig fransman vid namn Dominique. Som om livet inte var tillräckligt miserabelt - jag får sedan inte min hotellfrukost eftersom jag tydligen måste diska alla fat i restaurangen först vilket är OMÖJLIGT eftersom jag inte kan hitta den ugandiska motsvarigheten till svinto.

Sedan vaknade jag och nu dras jag alltså med en kvardröjande ilska av PMS-liknande proportioner. Herregud.

Som tusentals rabiata fangirls och resterande delar av bloggosfären möjligtvis kan ha noterat så var Foki med på Västerbottensnytt idag. Intervjun sändes när jag jobbade, men eftersom jag råkade ha vägarna förbi dagrummet var det bara att hejda apostlahästarna och beskåda inslaget tillsammans med pensionärerna.

Pantertanterna som belamrade soffan må ha ställt sig oförstående till vad blogg var för något, men en sak var de dock rörande överens om: ögonfransarna kunde omöjligen vara äkta. Jag låter detta påstående gå oemotsagt, för kan man ståta med nära 100 jordsnurr var så har man skrapat ihop en hel del street credibility.