Ibland föredrar jag nog böcker framför människor. Komplexitet är något de båda besitter, men böcker kan man åtminstone kategorisera utan risk för att begå en alltför grov fadäs. Det är inte så att jag ständigt skyr verkligheten, men när ett bättre alternativ finns tillgängligt är det lätt att ta den feges väg.

Verklighetsflykt; sammansmältning med trycksvärta för att undkomma urvattnad vardagstristess. Det är vad jag har ägnat mig åt idag.

Hehe, klart att jag blir utringd för jobb den gången jag lyckats övertala mig själv att chansen (risken?) för det är minimal. Jag blir borta till kl 16.00, och kan vi säga att jag har första tjing på soffan i lunchrummet? Kommer att fightas med handsprit och kulspetspenna för en powernap där när lunchrasten väl nalkas. Slick på kinden!

Istället för att tillbringa min vakna tid med att tugga dammkvalster blev jag bjuden på lunch av MajaPiraja, för att fira det nytagna körkortet och mitt jättekliv över tröskeln till vuxenvärlden. Tack, tack! Fortsätter vi i den här takten är det inte mer än rätt att Café 33 skapar en VIP-sektion för oss sofistikerade och glupska damer.

 

Vad gäller dagens lunch kände jag mig smått äventyrlig och avvek från mina sedvanliga grekiska färsbiffar till förmån för gravad lax. Men när tallrikarna uppenbarade sig framför oss insåg jag att gravad lax innebär just gravad lax och att jag ju faktiskt hatar gravad lax, så jag spenderade några minuter med att ge mig själv en mental omgång i boxningsringen. Men salladen var god och Maja var frikostig med sin kyckling. Och så sprang det förbi en ren ute på gatan bara så där huxflux (men vi åt inte upp den).

Ujujuj, just nu mår jag verkligen inte bra. En lång arbetsdag, kyla, snålblåst och trilskande dörrar har alla samverkat till att ge mig en fruktansvärd huvudvärk. Kommer inte att se tillbaka på denna helg med saknad. Visste ni till exempel att jag får brain freeze av att vistas ute i det här vädret? Det har tagit mig typ 5 minuter att ordna anletsdragen tillbaka sitt ursprungsskick efter promenaden hem från jobbet. En niqab eller rånarluva hade inte suttit fel nu när en istid av episka proportioner är över oss.

 

Latero, michelingubbar. Jag ska knapra alvedon.

Idag bekräftades slutligen det vi alla anat. Jag är helt i avsaknad av muskler. Drog nämligen till badhuset för första gången på ett halvt decennium och satte simkunskaperna på prov, och oh my buddha om det var en masochistisk handling. Jag känner mig helt dränerad på energi just nu och darrar av rädsla inför den träningsvärk som lurpassar runt hörnet.

Dagen i övrigt har varit sjukt uttröttande. Jag jobbade ett förmiddagspass, skippade lunch till förmån för att fara till stan och hämta ut körkortet och hade sedan en zombiewalk på Solbacken medan gamlingarna storhandlade inför helgens bravader. Bristen på mat renderade mig svimfärdig och i princip okontaktbar, och det krävdes en chokladkaka och ångande varmkorv för att locka mig in på de levandes promenadstråk igen. Jag & mat är inte menade att vara åtskilda.

Nu ska jag göra tidig kväll för en gångs skull. Jobb väntar mig imorgon.

Nu drar jag till Bjuris för att tillaga en måltid som invånarna sent ska glömma. Kameran åker med, likaså Min Skamliga Hemlighet som ni ska få stifta bekantskap med när det rätta tillfället infinner sig. Blod ska flyta, hår ska flamberas - det blir en kväll i sedvanlig Siri-anda.

Vädret är, som vi alla vet, en klassisk konversationsöppnare som invaggar den andra parten i en falsk känsla av trygghet innan man med ett illvrål kastar sig i luften och utdelar det dödande slaget. Därför tänkte jag inleda med att tala om just dagens väder.

Kallt har det varit. Fruktansvärt kallt, med mina mått mätt. Emellanåt har det snöat, och alltsammans gör mig bara än mer övertygad om att detta klimat inte är något för mig. Jag tänker inte utsätta mig för den känslokalla (ha!) tortyr som det innebär att bosätta sig i ett land där såväl hjärta som tår 3/4 av året befinner sig i ett nedkylt tillstånd.

Om 37 dagar beger jag mig till Värmen på en länge emotsedd permission från min fångvaktare Kylan. Kan inte bärga mig. Men när jag åter befinner mig på svensk mark - vad händer då? Jag försöker tänka på allt som Sverige gjort för mig, men i slutändan kan det inte uppväga min dåliga blodcirkulation. Tough luck, comrades.

Eh. Jag var vaken till klockan sex imorse, vilket jag i efterhand inser var ett idiotiskt drag. Ögonen känns för tillfället som att de utsatts för en hatattack med chilipulver medan resterande delar av mig ser ut som att de fått påhälsning av Döden. Inte redo för något offentligt framträdande precis.

• Jag får inte riktigt bort all plasten från spisplattan, så varje gång jag slår igång den luktar det förjävligt i hela lägenheten. Det råder definitivt bot på hungerskänslorna, men det är förstås desto mindre roligt om detta blir signumet för min matlagning.

• Jobb 7-17 imorgon, vilket är första gången på närmare tre veckor. Hela den här körkortsgrejen har kommit i vägen för mitt money making men förhoppningsvis kan jag inom kort börja äta chips sprida solsken på hemtjänsten igen.

• På tal om körkort - jag är en bad ass maddafakka när det kommer till fickparkering! Jag är helt seriös när jag säger att det ger mig en kick att manuvrera bilen rätt i parkeringsrutan. Lätt som en smekning går det och inte den minsta skråma på lacken. High five!

Hahahaha, seriöst, jag döööör! Det här är bland det märkligaste jag sett och hört! Nog har youtube erbjudit planetens befolkning mycket i underhållningsväg, men jag trodde aldrig att jag skulle snava över något av denna kaliber. Hoppa till 1:10, det är först då man inser vidden av den musikala versatilitet som existerar i denna värld.

 

Hej bananer. Idag har världen varit en tropisk ö och mitt huvud har suttit fastklämt i ett lejongap. Jag drömde om offentliga duschar och orakade ben och vaknade sedan med vad som kan liknas vid förstadiet till en baksmälla, trots att blandsaft är den enda dryck jag intagit på sistone. Armen värkte från vaccinet, huvudvärken eskalerade och därefter låg jag immobiliserad i soffan av rädsla för att bomben i pannloben skulle detonera.

Hoppas er dag varit minst lika ljuvlig.

Självklart hade jag missuppfattat tiden jag skulle inställa mig på vårdcentralen, och vad som varit en stillsam rakningssession på tu man hand mellan mig och mina ben utvecklades snabbt till en fusion mellan The Matrix och The Bourne Identity.

Sju minuter hade jag på mig att transformera min dränkta skepnad till en någorlunda anständig sådan, springa till vårdcentralen, ta sprutan och sedermera rädda den sexuellt lössläppta och vampyrinfekterade andelen av mänskligheten från en epidemi av hepatit B.

Svetten lackade, adrenalinet pumpades runt i en våldsam technobeat och jag hade just hunnit förpacka mig i lämpliga plagg när det plötsligt ringde på dörren. Med vild blick och håret hängandes i blöta testar kring ansiktet slet jag upp den, bara för att mötas av två kostymklädda gestalter. Jag må ha haft ett uppdrag, men likaså hade de - och de var beväpnade med The Book of Mormon.

Vad som kring lunchtid började som en spänning i nacke och bakhuvud har nu manifesterats i en sprängande huvudvärk av förödande proportioner. Så här har det varit de senaste tre dagarna och jag förstår inte varför. Står inte ut med smärtan men vill inte behöva knapra mer alvedon.

Om några timmar ska jag dessutom ta twinrix-sprutorna eller vad det nu är för kanyler som ska invadera mitt dyrbara skinn. Jag är ingen ninja inför anblicken av en sprutnål, så just nu försöker jag förtränga den tortyr som väntar mig.

*kryper ner under täcket och förnekar min egen existens*

Ibland är det tur att mina clairvoyanta förmågor dras med uppenbara fabrikationsfel. Morgonens förutsägelser om en miserabel dag inträffade nämligen aldrig och kristallkulan kan nu se sig om efter någon annan att blankpoleras av. För vet ni vad? Jag klarade teoriprovet!

Ni är måttligt förtjusta i mina domedagsprofetior, men idag förutser jag faktiskt en eländig dag. Sanna mina ord. Nu ska jag ut och kriga.

Finns det någon universell lag som säger att det under inga omständigheter får vara fint väder under veckodagar? För jag svär, all antydan till livslust försvann i det ögonblick jag kollade ut genom fönstret. Nu ska jag försöka hinna piska håret into submission innan bussen kommer. På återseende!

Gustav tycker att jag låter som Mårran när jag så där lagom lystet mässar om mitt begär efter semlor. Jag är inte särskilt kunnig vad gäller Tove Janssons karaktärer, men om man ska tro Wikipedia är detta definitivt någon som är i stort behov av kramar - och semlor - men som än så länge nöjer sig med att injaga skräck i sin omgivning. Jag tror jag kan identifiera mig med det.

Nu mår jag för övrigt rätt illa. Mamma var förbi med kladdkaka och smörgåstårta och jag är inte den som tackar nej till sådant.