Kan inte sova.

Varför har jag inhandlat lim?
Var håller mina ögonbryn hus?
Varför är det så svårt att realisera visioner?
Och viktigast av allt - varför är OLW's nya smaker så förbannat menlösa?

Harper's Bazaar. En fingervisning om min kommande utstyrsel ^^

Ibland får man motta samtal som stjäl all syre man lagt på lager och som lämnar en ekande tom inombords. Det är sådant som hör livet till, men något man sällan kan förebereda sig på. Ikväll fick jag ett sådant telefonsamtal och det lär ta mig cirka trehundrafemtio minuter att bearbeta det hela.

"Vi kommer och hämtar PS3:et nu. Simon behöver det i helgen."

Riskerna med att ha delad vårdnad om en spelkonsol är många, och idag blev jag alltså varse om en av dem. Förvisso nyttjade jag den inte till något ädlare syfte än att se film, men jag känner mig likväl... bestulen. Förådd. Dessutom blev jag just varse om att jag saknar skjuts till lördagen, och ordnar det sig inte kommer jag utan tvekan att gatecrasha lillebrors tillställning hemmavid. Högförräderi har ett pris.

Jag vill se den här filmen! Inte för att jag har några förhoppningar om att den kommer att sätta min värld i gungning, utan för att den verkar vara något så sällsynt som en thailändsk film med engelsk textning (och då snackar vi inte skräckisar). Och är inte bilden nedan åtminstone lite söt? Ja? Ja. Bra, då försöker vi finna filmen på ett eller annat sätt när den blivit tillgänglig.

Ni vet, när varje vaket ögonblick är en omtumlande och högst ofrivillig åktur i en emotionell berg- och dalbana? Och man går vid namnet Siri och dessutom är allmänt känd för att bli åksjuk enbart av att sitta i gungstol och den hypotetiska spypåsen i denna liknelse inte finns nära till hands? Ni vet? Ja, det kallas PMS och det är vad jag haft en släng av denna kväll.

I princip hela världen har utsetts som objekt för mitt hat. I ett försök att distrahera mig själv har jag pratat av och till med Gustav i telefonen, men när det enbart slutat med att jag hätskt ventilerat mina önskningar om att sparka in dörrar, gå kamikaze på starka nudelsorter och möjligtvis annihilera enerverande grannar med tendens att urinera för högljutt, har jag tvingats erkänna slaget förlorat. Gustav, han ursäktade sig med att han skulle ut och jogga.

Inte blev det bättre av att strömmen sedan plötsligt försvann. Ytterligare några telefonsamtal ringdes, varav ett där jag ifrågasatte mammas val av ociviliserad ort att bosätta sig på (med en hysteriskt skrattande bror i bakgrunden). Därefter såg jag en bit av The Other Boleyn Girl bara för att inse att jag på något vis rört ihop den med The Tudors och att varken Jonathan Rhys Meyers eller hans nuna hade planer på att dyka upp. Men vet ni vad? Nu har strömmen återkommit och jag har pausat filmen, är glad igen och har skrivit typ världens längsta och mest osammanhängande inlägg. Peace out.

tl;dr: I am Godzilla, you are Japan.

Jag ogillar starkt det faktum att min lägenhet saknar fläkt över spisen. Nu går jag omkring med ett moln av matos omkring mig efter mina senaste eskapader i köket, och utan att vara någon expert inom området törs jag påstå att det knappast är en doft som kommer att sälja stort. Attraktionskraften är så låg att jag inte ens orkar komma på en fyndig liknelse. Då fattar ni på ett ungefär.

Från en sak till en annan: fredag, lördag och söndag har gått i jobbandets tecken. Även morgondagen kommer att spenderas i hemtjänstens lokaler. Jag är inne på slutspurten nu, känner jag, för så få vårdtagare som det är nu lär jag knappast få ett nytt schema efter att mitt nuvarande går ut i november. Tungt. Det blir till att leva på existensminimum hädanefter, eller vad säger ni?

Jag är djupt förälskad, men klarsynt nog att inse att denna kärlek inte kan betraktas som annat än hälsovådlig. Brustna hjärtan har vi alla hört talas om, men denna gång smärtar nog brutna ben en aning mer.

Jag tror det framgår rätt tydligt att jag är en fanatisk anhängare av nudelätarrörelsen. Utan dessa ringlande trådar vet jag inte hur jag skulle kunna ta mig fram i vardagen. Skjörbugg? Jag skrattar döden i ansiktet och surplar i mig ytterligare en skål. Men inte med chopsticks. Fyfan vad jag hatar dessa redskap.

Om ni undrar vad som hållit min uppmärksamhet gisslan denna vecka så har ni svaret här: Skins. Tre säsonger som nu är avklarade och som lämnat mig minst sagt konfunderad. Har man någonsin haft funderationer kring hur en omvänd medeltida alkemiprocess går till är det bara att se denna serie - här förvandlas guld till exkrement av inkompetent filmfolk, till synes utan ansträngning.

Vad som började som ett awesome koncept tog sedermera en detour till den ryska tundran, undergick en märklig transformation till en såpopera för att slutligen sälla sig till skaran av massproducerade ungdomsserier bortom all räddning (säsong 3 har förärats en plats i skärselden).

Jag känner mig sviken. Besudlad. Mer om detta senare.

Jag har dragits med huvudvärk ända sedan jag vaknade. 80% av min vakna tid har tillbringats i horisontalläge, ojandes över den misär som drabbat mig, medan resterande 20 gått åt till att diska undan den bergskedja med disk som i några veckors tid belamrat köket. Ett under att jag överhuvudtaget kunnat stå, egentligen. Hela dagen har ju i princip varit en enda plågsam nedräkning till nästa gång jag får ta fler piller.

Gang Gang Dance - Princes
(nya drunken stupor-låten för Sirrbirrz)

Tydligen har flygtiderna för hemresan från Thailand ändrats. Förkastligt, mina vänner. Förkastligt. Om jag uppfattat det rätt innebär denna ändring att vi har drygt en timme på oss att (trötta, frusna, utsvultna) hämta och checka in bagaget samt boarda planet till Skellefteå. Av tidigare erfarenhet vet jag att utsikterna för att hinna med detta är lika med zilch.

Mamma begav sig iallafall till civilisationen för att försöka få ordning på detta. Hon är Hulken in a rage och fortsätter envetet framåt tills alla betongväggar i hennes väg är raserade och redo att köras ner i en mixer för ytterligare förnedring. Jag passade även på att skicka med henne en beställning på en låda snabbnudlar. Mammor är bra att ha.

Jag överväger att säga upp bekantskapen med mina ögonbryn. Av denna anledning får de inte medverka på bild. De är helt enkelt för fula.

I'm shallow like that.

En filmkväll ägde rum här igår natt och nu överblickar jag den efterföljande oredan med fundersam min. Att städa står visserligen högt på prioriteringslistan, men jag tvivlar på att någon tar alltför stor skada av alla de täcken, kuddar och madrasser som belamrar lägenheten - om något får jag väl en mjukare landning när jag gör min sedvanliga faceplant i arla morgonstund. Således skjuts städningen upp till en annan dag.

Anyways, de filmer som avverkades under gårdagen var Ice Age 3, Zombieland samt Sagan om konungens återkomst. Alla med en viss behållning, även om min uppmärksamhet tog en lång och strapatsrik vandring när den sistnämnda filmen började. Möjligtvis skriver jag om dem alla i ett senare inlägg, men det tar vi en annan gång. Pusshej.

tl;dr: Har inget vettigt att skriva men kände att det var hög tid att ge ifrån mig ett livstecken.

Wroom! lät det, och innan jag hunnit muttra "dethärärnoginteensåbraidé" befann jag mig på E4:an med gaspedalen i botten och händerna kallsvettigt fastklamrandes vid ratten. Hastighetsmätaren pekade på 110, hjärtat befann sig någonstans kring magtrakten och förvissningen om att min egen död var nära förestående tornade sig hotfullt över mig.

Motorvägar med tillhörande av- och påfarter kommer att förfölja mig i drömmarna inatt. I jämförelse med detta var gårdagens lektion en barnlek. Slingrande grusvägar och en körskolelärare som sporadiskt satte lungorna i bruk genom att inlevelsefullt gasta "ÄLG!" har aldrig tett sig så lockande som nu.

tl;dr: Jag hade körlektion, det gick snabbt och jag var livrädd. Kunde inte besluta mig för om jag borde ha händerna på ratten eller framför ögonen.

Halloweenutklädnad! Nu hytter ni med fingret och väser att det mestadels ser ut som att jag raidat Gina Tricot och vad är kreativiteten i det? (vilket inte är ett påstående helt taget ur luften) Men jag lovar, när resten är på sin plats kommer detta skamliga faktum inte vara lika uppenbart! Hoppas jag. Eheh.








Jag har inte riktigt bestämt mig för vilket skärp det blir i slutändan, meeeen det löser sig.

Stulna ögonblick av sömn; det är vad jag lever på numera. För närvarande tvivlar jag på att det finns något jag värdesätter högre än detta. Vore jag Törnrosa skulle jag ge den där prinsen med hjältekomplex och trädgårdsmästarambitioner (såsom han manövrerade svärdet i närkampen med törnebuskarna...) en rejäl omgång för att ha vågat sig på att väcka mig ur min djupa sömn med nariga läppar och alldeles för mycket dregel.

Vem behöver ett lyckligt slut i vaket tillstånd, när man i drömmarnas värld utlovas allt detta och lite till?

Idag känner jag så här.

Nu är det endast 169 dagar kvar tills jag intar Suvarnabhumi och sömndrucket navigerar mig fram genom ett hav av gulklädda thailändare. Har aldrig varit mycket för socialt umgänge, men utsikten av att tvingas armbåga mig fram genom en massiv asiatisk folkhop har aldrig varit så lockande som nu.

Thailand, Thailand! vill jag skandera, men befarar att grannarna värderar skönhetssömnen högre än mitt behov av att få uttrycka min längtan till fosterlandet. Således nöjer jag mig med att presentera detta filmklipp (vars kvalitet dessvärre kraftigt reducerades vid uppladdning):

tl;dr: E.T phone home.

I denna lägenhet existerar ett enda element. Dag som natt överblickar det mitt organiserade kaos med sval distansering, utan en tanke på dess livsuppgift. Värmen är uppskruvad till max, vilket borde vara nog för att jag och mina tillhörigheter ska stekas till vidbrändhet. Men icket.

Det enda utrymmet med någorlunda värme är badrummet efter ännu en av mina maratonlånga duschsessioner. Lösningen är till synes enkel; det känns dock inte rimligt att jag ska behöva bosätta mig i badkaret för att få en drägligare (och varmare) tillvaro.

tl;dr: Elementet failar. Graden av min hotness är inte hög nog för att på egen hand hålla mig varm denna vinter.

Inhumant tidigt, sisådär kring klockan 06.00, var det dags för mig att inleda dagen. Fyra timmars sömn och märkliga drömmar om trapplösa hus i behov av renovering har en tendens att göra mig omotiverad inför jobb, men vad gör man?

Befann mig framför badrumsspegeln i färd med att begrunda det unika i min morgonfrilla, när det utan förvarning började flimra framför ögonen och balansen tog tillfällig semester. Lyckades slå huvudet i väggen under min stappliga färd tillbaka till sängen, där jag sedan låg face down och lyssnade till ett märkligt tjutande ljud som tycktes omge mig (om ni tänker er en kombo av en mistlur, visselpipa och ett timglas fyllt med metallkorn så har ni ett hum om vad jag menar).

15 minuter tog det innan jag lyckades ta mig samman och fortsätta med morgonritualerna. Har lyckligtvis inte känt av det vaddetnuvarigen under dagen, men sjukt obehagligt var det. Kan tänka mig triljoner andra saker jag skulle föredra att inleda morgonen med.

tl;dr: Vaknade tidigt och såg mig i spegeln. Åsynen av min egen skönhet gjorde mig knäsvag.

Min hand håller glaset i ett krampaktigt grepp. Vitnande knogar, klolika fingrar och ett våldsamt darr som gör att innehållet leker cracked out-version av hela havet stormar. Jag försöker förtänga synen jag just bevittnat, men det är lönlöst. Tre djupa suckar undslipper mig innan jag tippar huvudet bakåt och med bister beslutsamhet sveper i mig den röda vätskan. Fyller sedan på glaset igen och överväger att ägna återstoden av dagen åt att dricka mig redlös på svartvinbärssaft.

Åsynen av årets första snöfall hotar att sända mig in i en djup depression.

Jag har börjat lyssna på Miyavi igen. Hoppsan.

Att det är Diablo Cody (Juno) som skrivit serien får mig att vilja bygga henne världens största shrine av legosatser och dyrka henne på heltid. Kvinnan skriver dialoger like she was born to do it. Whop, whop! säger jag och utstöter ett gällt och genomträngande fangirl-skrik.

Har sett tre avsnitt hittills samt lyckats med bedriften att spoila hela första säsongen i min något otåliga väntan på att klippen ska laddas. Google + recap + united states of tara = inga överraskningar att vänta en. Vill ge mig själv ett hårt rapp över fingrarna med ett vasst tillhygge som straff för denna skymf.

Tara: Kate! I did not raise you to let boys who wear pigtails push you around.

Benjamin: These are samurai knots!

Kate: Mom, were fine. Were having a dialogue about our relationship.

Tara: We? Honey, this Power Puff Boy does not warrant a collective pronoun.

Benjamin: Is this the bitch character or something? Make her turn it off.

Dudes, jag var ju som jag tidigare nämnt hem till mamma för att äta och roffa åt mig ur skafferiet. Passade även på att ta med mig högtalare och andra användbara teknologiska saker därifrån, varav ett usb-minne fick äran att följa med. Där visade det sig dölja en massa godbitar såsom denna bild:

 

Evigheter sedan ju! Sistaminuten och ytterst amatörmässig utklädnad som Rukia inför en redovisning med Emolicious. För allt mitt snack om att svenneland är för distanserat och inte särskilt superhappyfuntime och varför anammar vi inte japanernas rika kultur? så har jag nog aldrig varit så självmedveten som när jag, iförd denna utstyrsel, i skydd av såväl kappa, väska och entourage i vild panik ilade genom korridoren till klassrummet. Så var det med det.

Bolidens gangstas får se till att hålla mamma hårt i handen när jag beger mig ut på vägarna för att övningsköra. För kan man som jag inte skilja mellan höger och vänster riskerar omgivningens livslängd att decimeras rejält. Efter lite cruisande på samhället blir det sedan till att intaga mat i föräldrahemmet. Det gillar vi!

Jag vill kunna ta tag i mitt ritande igen. Det är ren fakta när jag säger att jag stagnerat i utvecklingen och befinner mig ungefär på samma nivå som för fem-sex år sedan vad gäller denna aspekt. Mitt 13 år gamla jag har i övrigt ofantligt mycket mer gemensamt med dagens Siri än vad man skulle kunna tro. Evolution är ett begrepp som inte kan appliceras på mig.

Nu ska jag sluta ägna mig åt självömkan och istället kravla mig upp ur sängen. Peace out.


Gammalt doodlande som jag inte ens har kvar originalet till. Men det gör ingenting, för jag kan massproducera menlösheter som detta som om mitt liv stod på spel. Woaaah.