Alla asiater utom jag kan göra blåsfisk-minen utan att se maniska ut. WHY?!

Jag har börjat finna Sark rätt söt... in a killer rabbit kind of way.
All denna överdosering av Alias tordes ha orsakat kortslutning i hjärnan. Någon annan förklaring kan jag nämligen inte finna till detta prekära läge.
Bwahaha.

Det här med måttlighet; det är något jag aldrig riktigt lärt mig att bemästra. Fattar jag intresse för något ger jag mig hän åt det totalt, och för ett ögonblick får syreupptagningen ta sig ett steg tillbaka och sälla sig till skaran av andrahandsprioriteringar. Lika snabbt som inspirationen frontalkrockar med mig, kan dock minsta distraktion få mig att slänga ifrån mig skisspennorna och tappa intresset för vad jag har för händerna.

Bloggen är märkligt nog ett undantag från denna regel och är det projekt jag klamrat mig fast vid längst. Ibland har vi varit förenade vid höften; vid andra tillfällen har umgänget varit mer sporadiskt. Att detta till synes destruktiva förhållande haft ett livsspann på närmare tre år förbryllar mig, men jag antar att bekräftelsebehovet och narcissismen är alldeles för stort för att jag ska dra mig undan rampljuset helt.

Nu knakar det förvisso en aning i fogarna, vilket grundar sig i att jag på sistone ägnat mig åt lite vänsterprasslande. Alla dessa tv-serier utövar en sällsam lockelse jag inte kan motstå, men för att återanknyta till inledningen: snart tappar jag intresset och ni har min fulla uppmärksamhet igen. Precis som Saurons öga. Mys.


tl;dr: I have a short attention span. Dessutom är monogami inte min grej, så bloggen får anta rollen som den fula bihustrun i mitt harem av interaktiv underhållning.

Om man låtit sina fötter gå en plågsam död till mötes genom att tvinga in dem i nya, oingångna skor - får man ut något på livförsäkringen då?

Jag vill förklara krig mot detta väder; detta monokroma väderlag som satt sig i sinnet att förpesta min tillvaro.

"In i dimman" är inte längre synonymt med ett ohälsosamt intag av alkohol. Det är avskedsfrasen man yttrar till sina nära och kära innan man sätter foten utanför porten för att för alltid uppslukas av en kompakt, mjölkvit massa.

Jag tror jag ska återgå till att knarka Alias.

Jag är uppenbarligen vän med fel slags gay.

Jag har börjat se Alias, och kan efter första avsnittet bistert konstatera att där råder en ohälsosam fascination för polokragar. Sidney Bristow borde ge detta kvardröjande 90-talsmode en välplacerad spark i skrevet, det är vad jag anser.

Dessutom ertappar jag ständigt mig själv med att omedvetet rynka på pannan närhelst huvudrollsinnehavaren upptar tv-rutan. Inte i en barsk min, utan mer... uppgivet. Lite så där make-love-not-war-and-btw-you-shouldn't-kick-puppies-for-a-living.

Det är något med Jennifer Garners anisktsuttryck. Vinklingen av ögonbrynen. Ska det vara på det här viset lär jag behöva injicera botox innan årets slut.

www.starpulse.com

Hej kompisar!

Har tillbringat det senaste dygnet djupt inne i de norrländska skogarna, efter att några kantstötta spillror ur det forna S3KUSK beslutat sig för att mat, kultur och umgänge hos Eremiten skulle sitta väl. Mina två veckors isolation må ha gjort mig smått ringrostig vad socialt umgänge anbelangar, men garderad med två chipspåsar gick det alldeles förträffligt.

Här har ni några oförargliga bilder att betrakta:









Sedan lade någon illvillig själ beslag på min arma kamera. Jag avsäger mig allt ansvar för eventuella trauman efter att ha skådat denna bild:

Jag är en hypokondriker på bättringsväg.

"You name it, I have it" är ett slagord jag kunnat göra skäl för ända sedan Bolibompa var höjdpunkten i tv-tablån. Allteftersom kupstorleken utökades och skrapsår på knäna slutade vara fashionabelt, har dock denna släng av inbillningssjuka avtagits i sin intensitet - även om sjukvårdsrådgivningen förblivit en bokmärkt sida för mig.

Dessvärre är det lätt det är att få återfall, i synnerhet i pandemitider som dessa. Jag har dock försökt stå emot, och alla sinnesintryck innehållades variationer på ordet "svin" har frenetiskt utplånats från minnet. Min vardag har således utgjorts av ett vakuum, fritt från medias domedagsprofetior. För som det så fint heter: ignorance is bliss. Fram tills idag.

Idag vaccinerade jag mig.

Få nu inte villfarelsen att det gjordes av några heroiska skäl, med mänsklighetens bästa i åtanke. Jag hade inte alls planerat att låta någon vass nål orsaka mig skada. Min ignorans skulle låta mig överleva i ett eventuellt grisvälde; det var hur jag resonerade. Tills mamma sa:

"Du borde vaccinera dig. Med tanke på att vi ska till Thailand."

Och då kapitulerade jag snabbare än vad mina nudlar tar att tillaga. För jag har inga som helst planer på att ligga däckad under en palm, medan någon form av muterad influensa sakta gnager i sig mig. Vem sa att jag saknar självbevarelsedrift?



tl;dr: Jag har vaccinerat mig mot svininfluensan och är numera oövervinnlig. Bring it.

Regnet smattrar mot fönsterrutorna och jag befinner mig någonstans i gränslandet mellan vemod och vardagsångest. Det är en fin känsla, och jag tangerar inte alls gränsen till att vilja hyvla upp handlederna med ett rivjärn.

Höstmys, men i november månad. Vem kunde tro't.

Även om natten är sent liden, så är det fortfarande den 16 november och därmed Gustavs födelsedag.
Har den äran, bejb, och förtär choklad och vin endast i dekadenta mängder!

Sedan något år tillbaka har jag hyst en viss faiblesse för Alex Pettyfers beundransvärda magrutor skådespelartalanger. Att han nu medverkar i en film tillsammans med inte mindre än tre stycken ur Skins-ensemblen (Michelle, Jal, Josh) har därför inte undgått min uppmärksamhet.

Förväntningarna var dock inte särskilt höga när jag beslöt mig för att se Tormented. Blod och vassa tillhyggen har en tendens att reducera mig till en skälvande pöl av mesighet, men mina ninja senses sa mig att detta var en film jag faktiskt vågade se med lyset släckt. Jag hade rätt.

Några noteringar:

- Alldeles för många ur Skins ledde till frontalkrock i hjärnan.
- Alex Pettyfer är förvånansvärt kort.
- Hans hår hade så flottiga kvalitéer att han på egen hand kunnat förse en hamburgerbar med matfett.

Jag rekommenderar den inte. Men om astmatiska spöken är din grej? Go ahead and watch it.

Det här, det är kärlek i sin renaste form. Mwah!

Mot bättre vetande finner jag mig själv transfixerad framför tv:n, tittandes på Supernatural.

På egen hand. Efter mörkrets inbrott. DET KÄNNS INTE SÅ BRA.

Om jag varit i anslutning till en hjärtmonitor hade den uppvisat detta:

________________________________________________________



Så skärrad är jag.

I flera år har jag haft för avsikt att se Supernatural, men det var inte förrän igår kväll jag tog itu med dessa ambitioner. I en mörklagd lägenhet och med förväntningarna vajandes på full mast vräkte jag mig ner i soffan, beredd på lite kvalitetstid med Jensen Ackles. Vad som väntade mig var dock en ytterst traumatisk upplevelse.

Det var nämligen ingen som hade förvarnat mig om att Supernatural skulle vara så läskigt.

Närmare tre timmar tog det innan första avsnittet var avklarat, och däremellan hann jag pausa ett tiotal gånger, tända alla lampor, sänka volymen, uppdatera facebook om mitt prekära tillstånd samt tröstäta i ett försök att lugna nerverna.

Jag gillade Supernatural. Jag vill se det igen. Men jag tror att det fördelaktigen bör ske under dagtid, i sällskap av någon annan så att monstren inte kan ta mig.


Bild

tl;dr: Supernatural var läskigt och jag blundade genom hela avsnittet. Till och med de scener där Jensen Ackles medverkade i.

bild härifrån

Oh lala.

Åhhh. Jag vill bara släppa allt jag har för händerna och kräla på golvet i självömkan. Rulla in under sängen och samla på mig lite dammråttor så har jag samtidigt lyckats städa lite också. Men nej. Nejnejnej. Inandas jag mer damm hostar och nyser jag bara ännu mer, och det finns en gräns för vad denna arma kropp kan uthärda.

Idag trodde jag att jag hade tvättid. Jag ställde alarmet efter det, beordrade Gustav att ringa sitt obligatoriska samtal lite tidigare för att försäkra sig om att jag inte försovit mig. Släpade under mycket andfåddhet iväg tvätten till tvättstugan några byggnader bort, bara för att upptäcka att nej, det var visst imorgon. Shoot.

Och jag tror jag är försenad med att lämna in biblioteksböcker även denna månad. Men jag kan inte bege mig till biblioteket för då faller jag samman i småbitar på vägen dit. Åh åh åhhhh.

Jag hatar onsdagar.

Dudes, nu har jag fifflat lite i designen och förhoppningsvis blev det inte en avstickare till fuglytown. Det har inte skett alltför stora förändringar; en småskalig evolution i form av headerbyte är väl det mest anmärkningsvärda.

You like?

Jag är rastlös och less på att enbart vistas inom dessa väggar. Det känns som att jag befinner mig i karantän, vilket på sätt och vis stämmer. Varför måste tillvaron vara så himla grå och miserabel, precis som detta förhatliga nordiska klimat? Ååhhh, frustration. Ta mig härifrån vid dagens slut.

Sharon Osbourne om Susan Boyle:

"I like everybody to do well. Even somebody that looks like a slapped arse. God bless her. It's like, 'You go girl'. She does look like a hairy arsehole. She is a lovely lady. You just want to say 'god bless' and here's a Gillette razor."

Febern får se sig om efter någon annan stackare att hemsöka, för nu är jag redigt less på att utgöra basen för alla de virus som befolkar denna jord. Imorgon är det heldag på jobbet som gäller och jag har inte för avsikt att kasta in handduken och segna ner i krampaktiga hostattacker. Peppar, peppar...

Nu är det nära att jag självantänder, och denna gång är det inte på grund av feber utan av ohöljt hat gentemot grannarna ovanför. Min avsikt med att skaffa lägenhet var framförallt att få skapa mina egna rutiner - inte att någon annans privatliv skulle inkräkta på mitt och tvinga mig att anpassa mina vanor för att få en något så när dräglig tillvaro.

• Hur mycket det än går emot er undermåliga genetiska uppsättning - gör åtminstone en liten ansträngning till att vara gracilare när ni går. Jag vill inte behöva oroa mig för att taket ska ramla in vilken sekund som helst. Det finns säkert ett forum för sådant stampande men det är inte i ett lyhört trapphus som detta. Att elefanter kan föra sig med mer värdighet tordes väl säga er något?
  
  
• Jag vet vilken musik jag föredrar att lyssna på, och jag uppskattar inte att nattetid behöva plugga igen öronen med öronproppar för att undgå det oljud som för stunden fallit er i smaken. Dragspelsmedley en vardagseftermiddag? Granne nr 1, du är förlåten. Men ni andra? Jag vill inte bli påtvingad någon annan skit bara för att era musikaliska preferenser skiljer sig från mina. Musik spelar man fördelaktigen för sig själv, era fucktards.

Dagens rant är över. Tack för mig.

Elle Italia

Jag ska börja jobba om knappt tre timmar, halsen är fortfarande i ett dåligt skick och mitt sätt att kurera mig är att tråna efter fina bilder och klädesplagg. Det känns inte så effektivt.

"Socialdemokraten och samhällskunskapsläraren Daniel Ådin rör upp känslor i Skellefteå. I en skrivning för gymnasieelever slår han fast att det är den borgerliga regeringens fel att det går så dåligt för Sverige ekonomiskt." -- läs mer här.

Samhällsläraren som aldrig hymlat om sin politiska ståndpunkt, eller vad säger ni, mina fellow klasskamrater? Jag är inte alls särskilt politiskt insatt, men är klarsynt nog att inse när någon försöker slå i mig myter i vad som utges vara ett neutralt lärocenter.

Eddy & Crue