Jag är en hypokondriker på bättringsväg.

"You name it, I have it" är ett slagord jag kunnat göra skäl för ända sedan Bolibompa var höjdpunkten i tv-tablån. Allteftersom kupstorleken utökades och skrapsår på knäna slutade vara fashionabelt, har dock denna släng av inbillningssjuka avtagits i sin intensitet - även om sjukvårdsrådgivningen förblivit en bokmärkt sida för mig.

Dessvärre är det lätt det är att få återfall, i synnerhet i pandemitider som dessa. Jag har dock försökt stå emot, och alla sinnesintryck innehållades variationer på ordet "svin" har frenetiskt utplånats från minnet. Min vardag har således utgjorts av ett vakuum, fritt från medias domedagsprofetior. För som det så fint heter: ignorance is bliss. Fram tills idag.

Idag vaccinerade jag mig.

Få nu inte villfarelsen att det gjordes av några heroiska skäl, med mänsklighetens bästa i åtanke. Jag hade inte alls planerat att låta någon vass nål orsaka mig skada. Min ignorans skulle låta mig överleva i ett eventuellt grisvälde; det var hur jag resonerade. Tills mamma sa:

"Du borde vaccinera dig. Med tanke på att vi ska till Thailand."

Och då kapitulerade jag snabbare än vad mina nudlar tar att tillaga. För jag har inga som helst planer på att ligga däckad under en palm, medan någon form av muterad influensa sakta gnager i sig mig. Vem sa att jag saknar självbevarelsedrift?



tl;dr: Jag har vaccinerat mig mot svininfluensan och är numera oövervinnlig. Bring it.