Jag ska se filmen nu. Och svälja förtreten. Kanske äta en hamburgare också när jag ändå är igång.

Jag har börjat finna Sark rätt söt... in a killer rabbit kind of way.
All denna överdosering av Alias tordes ha orsakat kortslutning i hjärnan. Någon annan förklaring kan jag nämligen inte finna till detta prekära läge.
Bwahaha.

Jag har börjat se Alias, och kan efter första avsnittet bistert konstatera att där råder en ohälsosam fascination för polokragar. Sidney Bristow borde ge detta kvardröjande 90-talsmode en välplacerad spark i skrevet, det är vad jag anser.

Dessutom ertappar jag ständigt mig själv med att omedvetet rynka på pannan närhelst huvudrollsinnehavaren upptar tv-rutan. Inte i en barsk min, utan mer... uppgivet. Lite så där make-love-not-war-and-btw-you-shouldn't-kick-puppies-for-a-living.

Det är något med Jennifer Garners anisktsuttryck. Vinklingen av ögonbrynen. Ska det vara på det här viset lär jag behöva injicera botox innan årets slut.

www.starpulse.com

Sedan något år tillbaka har jag hyst en viss faiblesse för Alex Pettyfers beundransvärda magrutor skådespelartalanger. Att han nu medverkar i en film tillsammans med inte mindre än tre stycken ur Skins-ensemblen (Michelle, Jal, Josh) har därför inte undgått min uppmärksamhet.

Förväntningarna var dock inte särskilt höga när jag beslöt mig för att se Tormented. Blod och vassa tillhyggen har en tendens att reducera mig till en skälvande pöl av mesighet, men mina ninja senses sa mig att detta var en film jag faktiskt vågade se med lyset släckt. Jag hade rätt.

Några noteringar:

- Alldeles för många ur Skins ledde till frontalkrock i hjärnan.
- Alex Pettyfer är förvånansvärt kort.
- Hans hår hade så flottiga kvalitéer att han på egen hand kunnat förse en hamburgerbar med matfett.

Jag rekommenderar den inte. Men om astmatiska spöken är din grej? Go ahead and watch it.

I flera år har jag haft för avsikt att se Supernatural, men det var inte förrän igår kväll jag tog itu med dessa ambitioner. I en mörklagd lägenhet och med förväntningarna vajandes på full mast vräkte jag mig ner i soffan, beredd på lite kvalitetstid med Jensen Ackles. Vad som väntade mig var dock en ytterst traumatisk upplevelse.

Det var nämligen ingen som hade förvarnat mig om att Supernatural skulle vara så läskigt.

Närmare tre timmar tog det innan första avsnittet var avklarat, och däremellan hann jag pausa ett tiotal gånger, tända alla lampor, sänka volymen, uppdatera facebook om mitt prekära tillstånd samt tröstäta i ett försök att lugna nerverna.

Jag gillade Supernatural. Jag vill se det igen. Men jag tror att det fördelaktigen bör ske under dagtid, i sällskap av någon annan så att monstren inte kan ta mig.


Bild

tl;dr: Supernatural var läskigt och jag blundade genom hela avsnittet. Till och med de scener där Jensen Ackles medverkade i.

Kan inte sova.

Jag vill se den här filmen! Inte för att jag har några förhoppningar om att den kommer att sätta min värld i gungning, utan för att den verkar vara något så sällsynt som en thailändsk film med engelsk textning (och då snackar vi inte skräckisar). Och är inte bilden nedan åtminstone lite söt? Ja? Ja. Bra, då försöker vi finna filmen på ett eller annat sätt när den blivit tillgänglig.

Om ni undrar vad som hållit min uppmärksamhet gisslan denna vecka så har ni svaret här: Skins. Tre säsonger som nu är avklarade och som lämnat mig minst sagt konfunderad. Har man någonsin haft funderationer kring hur en omvänd medeltida alkemiprocess går till är det bara att se denna serie - här förvandlas guld till exkrement av inkompetent filmfolk, till synes utan ansträngning.

Vad som började som ett awesome koncept tog sedermera en detour till den ryska tundran, undergick en märklig transformation till en såpopera för att slutligen sälla sig till skaran av massproducerade ungdomsserier bortom all räddning (säsong 3 har förärats en plats i skärselden).

Jag känner mig sviken. Besudlad. Mer om detta senare.

Att det är Diablo Cody (Juno) som skrivit serien får mig att vilja bygga henne världens största shrine av legosatser och dyrka henne på heltid. Kvinnan skriver dialoger like she was born to do it. Whop, whop! säger jag och utstöter ett gällt och genomträngande fangirl-skrik.

Har sett tre avsnitt hittills samt lyckats med bedriften att spoila hela första säsongen i min något otåliga väntan på att klippen ska laddas. Google + recap + united states of tara = inga överraskningar att vänta en. Vill ge mig själv ett hårt rapp över fingrarna med ett vasst tillhygge som straff för denna skymf.

Tara: Kate! I did not raise you to let boys who wear pigtails push you around.

Benjamin: These are samurai knots!

Kate: Mom, were fine. Were having a dialogue about our relationship.

Tara: We? Honey, this Power Puff Boy does not warrant a collective pronoun.

Benjamin: Is this the bitch character or something? Make her turn it off.

Jag har fått en alldeles briljant idé, och den går ut på att jag ska plöja igenom alla 153 avsnitt av Gilmore Girls. Det är en av mina absoluta favoritserier från förr, och trots detta har jag inte ens sett de sista säsongerna vilket nu alltså ska åtgärdas.

Första avsnittet skymtar på tv-skärmen och jag blir seriöst gråtmild av nostalgi. Fortsättningsvis lär jag kliva upp okristligt tidigt om morgnarna de dagar jag är ledig, och sedan avverka avsnitt i samma takt som Lorelai och Rory konverserar. Aaah, det här är livet såsom det ska levas.

Paris: Fine, if you guys wanna sit around for an hour after school swapping makeover horror stories, then count me in. Hey, did I ever tell you about the time I plucked outside of my designated brow line? Man, was my face red.
Madline: I've done that, too. Ooh, it's bad.
Louise: She was being sarcastic.
Madline: Well, I wasn't. I looked surprised for a month.