Inhumant tidigt, sisådär kring klockan 06.00, var det dags för mig att inleda dagen. Fyra timmars sömn och märkliga drömmar om trapplösa hus i behov av renovering har en tendens att göra mig omotiverad inför jobb, men vad gör man?

Befann mig framför badrumsspegeln i färd med att begrunda det unika i min morgonfrilla, när det utan förvarning började flimra framför ögonen och balansen tog tillfällig semester. Lyckades slå huvudet i väggen under min stappliga färd tillbaka till sängen, där jag sedan låg face down och lyssnade till ett märkligt tjutande ljud som tycktes omge mig (om ni tänker er en kombo av en mistlur, visselpipa och ett timglas fyllt med metallkorn så har ni ett hum om vad jag menar).

15 minuter tog det innan jag lyckades ta mig samman och fortsätta med morgonritualerna. Har lyckligtvis inte känt av det vaddetnuvarigen under dagen, men sjukt obehagligt var det. Kan tänka mig triljoner andra saker jag skulle föredra att inleda morgonen med.

tl;dr: Vaknade tidigt och såg mig i spegeln. Åsynen av min egen skönhet gjorde mig knäsvag.