Ni vet, när varje vaket ögonblick är en omtumlande och högst ofrivillig åktur i en emotionell berg- och dalbana? Och man går vid namnet Siri och dessutom är allmänt känd för att bli åksjuk enbart av att sitta i gungstol och den hypotetiska spypåsen i denna liknelse inte finns nära till hands? Ni vet? Ja, det kallas PMS och det är vad jag haft en släng av denna kväll.

I princip hela världen har utsetts som objekt för mitt hat. I ett försök att distrahera mig själv har jag pratat av och till med Gustav i telefonen, men när det enbart slutat med att jag hätskt ventilerat mina önskningar om att sparka in dörrar, gå kamikaze på starka nudelsorter och möjligtvis annihilera enerverande grannar med tendens att urinera för högljutt, har jag tvingats erkänna slaget förlorat. Gustav, han ursäktade sig med att han skulle ut och jogga.

Inte blev det bättre av att strömmen sedan plötsligt försvann. Ytterligare några telefonsamtal ringdes, varav ett där jag ifrågasatte mammas val av ociviliserad ort att bosätta sig på (med en hysteriskt skrattande bror i bakgrunden). Därefter såg jag en bit av The Other Boleyn Girl bara för att inse att jag på något vis rört ihop den med The Tudors och att varken Jonathan Rhys Meyers eller hans nuna hade planer på att dyka upp. Men vet ni vad? Nu har strömmen återkommit och jag har pausat filmen, är glad igen och har skrivit typ världens längsta och mest osammanhängande inlägg. Peace out.

tl;dr: I am Godzilla, you are Japan.