Höstrusket är borta och i dess ställe finns nu ett decimetertjockt kokaintäcke. Med andra ord - snö så långt ett öga med fullgod syn kan nå. Då jag för länge sedan lämnat det stadie (läs: barndomen) där snö var en av komponenterna till ultimat lycka, känner jag mig lite kluven beträffande detta fenomen.

Å ena sidan gör den bitande kylan att min hy flagnar som en husfasad från 1700-talet. Jag är som en ständigt skinnömsande orm and that's not hot. Å andra sidan upplevs inte mörkret som lika kompakt och nedtyngande, med följden att behovet av att knapra antidepressiva inte är lika stort.

The verdict's still out.