Jag är vaken om nätterna och läser i skenet av datorskärmen, hoppar över den osmakliga hotellfrukosten till förmån för långa sovmorgnar och när jag väl ruskat liv i mig själv återupptar jag läsandet. En loj dagsordning i kontrast till det febrila telefonkonfererandet som sysselsätter de vuxna i detta resesällskap. Biljetter försöker ordnas till hemresan, men vi befinner oss i en evinnerlig merry-go-round utan nödstopp, där ingen säger sig veta något och någon annan alltid sitter inne med informationen.

Min lillebror rullar runt på golvet av uttråkan, skramlar med sin lyckoamulett och blickarna säger mig att han tycker jag är den mest apatiska? patetiska? varelse han någonsin skådat. Jag vet inte hur man roar 12-åringar, men så länge jag blir försedd med mat, har mina böcker och internettid så är jag nöjd. Sucks to be my roomie. Frågar ni mig (vilket alla har vett nog att inte göra) är Bangkok att föredra över Boliden om man ändå ska leva i exil.