Åh, bananer. Jag såg denna film igår och något mer tidsödande har jag nog inte varit med om. Jag svär, det är en produktivare sysselsättning att ägna sig åt att hoppa runt till k-pop. Det var skottlossningar hit och dit, och däremellan krystad dialog och taffliga försök till att väcka sympati för karaktärer som ändå skulle döden dö minuten efter. Efter ett tag ville jag bara hala fram bitchslap-handen, prygla tillbaka all sans i Paul Bettany och vråla: hur tänkte du här, vavava? Inte ens din brittiska accent kan rädda dig nu! Men jag bibehöll lugnet och nöjde mig med att snabbspola fram filmen.