Proung nee di chan yark gah baan. Eller något i den stilen? Förhoppningsvis. Resan lider mot sitt slut, men vad jag tidigare skrev om att tvingas bosätta sig på flygplatsen ser nu ut att inbefrias. Luftrummet i norra Europa tycks ha haft total shutdown på grund av en frispelande vulkan och vi lever nu i ovisshet kring huruvida planet ska lyfta eller ej. Söndag natt/måndag morgon är avfärden tänkt att ske men vi beger oss till flygplatsen redan klockan 18 imorgon för att höra vad domen blir.

 

Alla planer på att bege sig in till centrala Bangkok har definitivt slopats. Jag är självklart besviken, men inser det småaktiga i att hålla på sin mänskliga rättighet till att shoppa när mer än demonstranternas klädesplagg börjat färgas röda. Även om nyhetssändningarna i övrigt inte säger mig särskilt mycket så är skottlossningar är ett universalspråk som till och med jag hörsammar. Så istället ligger jag lågt i Bang Na och har siktet inställt på en riskokare att fylla tomrummet i min resväska med.

 

Här har ni förresten ett axplock av dagens bilder. Vi lämnade byn strax före lunchtid, efter en livstids kramande. Varje avsked är lika vemodigt men den här gången tänker jag inte låta det gå lika lång tid innan nästa besök - därmed den återhållna gråten istället för det skamlösa bölande som jag så traditionsenligt hållit fast vid. Hur vuxen håller inte jag på att bli?!

 

 

Världsbäst.

 

 

 

Vi gjorde en avstickare till Lop Buri för att besöka morbror. Hello monkey town! På bilden är vad jag alltid refererat som "apberget". Staden kryllar av frigående apor, kanske inte det fräschaste man sett precis.

 

 

 

Obligatoriska gruppbilder togs. Jag kände mig förödande vacker efter 4567 timmars bilfärd.

 

 

 

Sedan pallade vi mangoträd.

 

 

 

 

Nu är klockan dock alldeles för mycket för att jag ska orka skriva mer. God natt!