Tillbaka i vildmarken, hela och välbehållna, även om jag kan behöva limmas samman i fogarna som en säkerhetsåtgärd. Det är förvisso en lättnad att ha tillryggalagt tusentals mil mellan sig själv och de senaste dagarnas totala clusterfuck, men jag kan inte bibehålla mitt stoiska ninjaface vid vetskapen om att THAILANDBEFINNERSIGENLIVSLÄNGDBORT. Mina händer är blåglittriga efter en krossad nagellacksflaska, men det är det enda med min uppenbarelse som skimrar.

Till och med det hårdhudade Bangkok sörjde den dag jag scorade mig en plats i skyn.

FUCK YEAH WE'RE FLYING!

Proung nee di chan yark gah baan. Eller något i den stilen? Förhoppningsvis. Resan lider mot sitt slut, men vad jag tidigare skrev om att tvingas bosätta sig på flygplatsen ser nu ut att inbefrias. Luftrummet i norra Europa tycks ha haft total shutdown på grund av en frispelande vulkan och vi lever nu i ovisshet kring huruvida planet ska lyfta eller ej. Söndag natt/måndag morgon är avfärden tänkt att ske men vi beger oss till flygplatsen redan klockan 18 imorgon för att höra vad domen blir.

Alla planer på att bege sig in till centrala Bangkok har definitivt slopats. Jag är självklart besviken, men inser det småaktiga i att hålla på sin mänskliga rättighet till att shoppa när mer än demonstranternas klädesplagg börjat färgas röda. Även om nyhetssändningarna i övrigt inte säger mig särskilt mycket så är skottlossningar är ett universalspråk som till och med jag hörsammar. Så istället ligger jag lågt i Bang Na och har siktet inställt på en riskokare att fylla tomrummet i min resväska med.

Här har ni förresten ett axplock av dagens bilder. Vi lämnade byn strax före lunchtid, efter en livstids kramande. Varje avsked är lika vemodigt men den här gången tänker jag inte låta det gå lika lång tid innan nästa besök - därmed den återhållna gråten istället för det skamlösa bölande som jag så traditionsenligt hållit fast vid. Hur vuxen håller inte jag på att bli?!

Världsbäst.

Vi gjorde en avstickare till Lop Buri för att besöka morbror. Hello monkey town! På bilden är vad jag alltid refererat som "apberget". Staden kryllar av frigående apor, kanske inte det fräschaste man sett precis.

Obligatoriska gruppbilder togs. Jag kände mig förödande vacker efter 4567 timmars bilfärd.

Sedan pallade vi mangoträd.

Nu är klockan dock alldeles för mycket för att jag ska orka skriva mer. God natt!

Siri Nygren alskar Songkran, nom nom nom! Det ar nastan vart de senaste veckornas plagsamma varme att fa kunna ta del av detta spektakel igen. Nu spelar sprakforbristningar inte langre nagon roll - i karlek och vattenkrig vinner du inte pa linguistiska fardigheter. Basta ammunitionen ar istallet en tunna fylld med vatten och isblock, spf 3615+++ och en javelusiskt bra kastarm. SES UTE PA VAGARNA!

Denna bild får sammanfatta de gångna dagarnas aktiviteter.

Jag tror min hjärna har ångkokts. Det är säkert en delikatess i något gudsförgätet land, men jag känner att den inte tillgår mig någonting i detta tillstånd. Har legat däckad hela eftermiddagen men har nu smått omtöcknad tagit mig till Pom och Maew för att låna mig lite internettid. Didn't bring my A game though, kanske därför det tar så sviiiinit lång tid för mig att skriva detta inlägg.

Snabbt svammel: Mina kusiner från Lopburi har anlänt och jag mötte dem som hastigast för en liten stund sedan innan de for vidare till Khlong Nam Lai Tai. Utan mamma som mellanhand har dock allt en tendens att bli lite awkward - det där med att göra en wai (föra ihop händerna och böja på huvudet) - det tycker jag är lite förvirrande vid vilka tillfällen det lämpar sig att använda det som hälsning. Ibland blir det ett färläget hej men oftast när jag träffar äldre, släktingar etc brukar jag gå all in. Här fick kusiner och morbrors fru en superawesome wai av mig, men mobror liksom överrumplade mig och jag fick aldrig tillfälle att smyga in det i vår något ordfattiga konsersation?! AAAHHH. Jag gör en höna av en fjäder men åh, jagvilljugörarätt.

Imorgon bär det av till Bangkok, eller åtminstone utkanterna av staden. Mina (svenska) kusiners resa börjar lida mot sitt slut och vi har äran att eskortera dem till flygplatsen. Läget i huvudstaden har dock varit ostabilt på grund av rödskjortorna och mamma vill inte att vi ska in i kaoset - med andra ord, inget av de stora köpcentrumen kommer att bevärdigas med vår närvaro. Kan någon uppdatera mig om läget så att jag kan föra en massiv övertalningskampanj?

Nu ska jag dumpa en vagnslast bilder på er. Varsågoda!

Bilen fick stanna på lämpligt avstånd så att jag kunde fota.
Jag orkade alltså inte gå själv.

Simon sov och jag var tvungen att kontrollera om han verkligen andades.

Nong Nuy älskar kameran!

Okej, vem har maffigaste solbrännan i landet?

Paniken. i. blicken.

Over and out.

Ännu en landremsa har intagits under den svenska invasionen sedan vi under gårdagen förflyttade oss från ett svalkande Cha Am till det mer eller mindre förkolnade inlandet. För den som vill lokalisera oss på Google Earth (sådana tendenser har noterats hos det Marklundska släktledet) befinner vi oss i i nordvästra Thailand några mil utanför Kamphaeng Phet. Khlong Nam Lai Tai för att vara exakt, hem åt muterade geckoödlor och numera även mig.

Det är obeskrivligt varmt här; jag hörde någonting om 40 grader nämnas igår. Fläktarna går på högvarv men ändå känns det som att blodet kokar under huden. Risken för att drunkna i sitt eget svett är överhängande. Min mosters hus, som vi belägrar, är galet fint men jag har inte vågat mig nog långt utanför dörren för att fota det av rädsla för att stekas sönder och samman av eftermiddagssolen.

Det är aldrig ensamt här. Till en början är det rätt överväldigande, i synnerhet för mig som levt eremitliv i Boliden, men samtidigt är det skönt att tystnaden aldrig tar överhand. Släktingar av alla de slag gömmer sig i vrårna, även de i miniatyrformat. Här är kusinbarnen Nong Nett och Nong Nuy, ADORABLE. Nett har utsetts till vår Mästare eftersom hon är den enda vars thailändska kommandon är tydliga nog att förstå. Ska jag lära mig språket blir det nog av henne, haha.

Idag fick vi förresten besök av dessa vilda bestar, Kwan och Kaew! De hade oss i sitt våld hela förmiddagen fram tills dess att en av dem fick för sig att spraypainta golvet och Simon intet ont anandes traskade i det. Sedan gäspade de så att de imponerande tanduppsättningarna fick oss att svimma av skräck innan de själva förnöjt tog sig en tupplur. Hoppas att de kommer på visit fler gånger, med tanke på att det är deras hus vi ockuperar.

PÅ ÅTERSEENDE! Och kom ihåg att kommentera nu när jag bemödat mig med att söka mig till en nätverksanslutning, yooo.

Mitt plan har inte störtat och gjort mig medlem av Lost-ensemblen; istället är det hotellets rövarpriser (1800 bht för 20 timmars wi-fi) som strandsatt mig på en teknikfri oas. Nu har jag delvis kapitulerat och sökt mig till datorerna i lobbyn för att publicera ett inlägg jag knåpat ihop på Skamligheten. JAG VET ATT NI GILLARE.

Resan hit var ett enda stort BLÖ. Jag köpte en värdelös bok, sov ingenting och hade magsmärtor som fick mig att önska livet ur mig själv.

Mina släktingar mötte upp oss på flygplatsen och när det första glädjeruset lagt sig väntade ett kaotiskt uttåg från Suvarnabhumi. Efter att ha sprungit ett oräkneligt antal gånger fram och tillbaka mellan alla våningsplan för att hitta till vårt transportmedel var det lite som i The Terminal, men utan en Tom Hanks som publikmagnet – det kändes som att det var läge för att ge upp alla tankar på att någonsin ta oss från flygplatsen och istället ägna sig åt att reka stället för att finna en städskrubb att bosätta sig i.

Men till slut, åhhh, till slut, hallelujah, ära vare fungerande telekommunikation, undkom vi Suvarnabhumis klor och fann oss cruisande genom ett grådisigt och knappt vaket Bangkok medan jag snarkade ikapp all den sömn jag gått miste om.

Cha Am is the place to be at the moment eftersom jag befinner mig här. Fråga bara holländarna - jag är deras dagliga underhållning när kusinerna tålmodigt försöker lära mig dyka från poolkanten. Förmiddag som eftermiddag tumlar jag ner i vattnet i vad som nu döpts till ostkroks-movesen, medan alla kring poolen andäktigt tittar på för att sedan brista ut i dånande skratt som får celluliterna att emigrera i alla möjliga väderstreck.

Bortsett från svinneri med internetpriserna är hotellet frickin’ amazing med all sin service. Orten i sig är dock lite av en besvikelse. Jag har inte badat i havet ännu, bara blickat ut över ett grådaskigt tumult till hav medan bananbåtsförsäljarna lagt in den ena attacken efter den andra. Det är knappast en vy som tar andan ur en, och de som säger att Cha Am/Hua Hin har bland de sämre (grumligare) badvattnen i Thailand har rätt.

Nu ska jag ta och avsluta detta inlägg. Ha det bra där ni är så hörs vi kanske senare ikväll!