Lukten av gamla böcker och fotoalbum är oslagbar.

Jag befinner mig mellan två schemaperioder för närvarande och ödslar tid framför datorn i väntan på att nästa ska ta vid. Nya ovanor har i rask takt gjort sig hemmastadda, varav en förskjuten dygnsrytm kan sälla sig till de mindre emotsedda gästerna.

Det är skrämmande egentligen hur förgängligt det här med tid är - jag sluter ögonen en fredag och vaknar upp till en gråmulen tisdag. Att invänta vibrationerna av grannnens enerverande larmsignal innan jag själv försänks i sömn om morgnarna har blivit något av en rutin.

Hur undviker man att virtuella beroenden ta över ens liv?
Kan man föra en normal tillvaro medan alla andra sover?
Och viktigast av allt - kan man utan dåligt samvete skriva en arga lappen när golv och väggar i byggnaden är papperstunna?

Nämnde jag att jag var och handlade idag...?

Ibland... ångrar jag att jag inte tog chansen medan den var inom köravstånd. I det långa loppet avgick dock Peace & Love segrande ur striden med Metaltown, och nu får jag vara tillfreds med att lyssna på mina japaner via skräniga högtalare hundratusentals mil bort från dem. Sucks to be me.

Vet ni vad jag gett upphov till? Ett alldeles fantastiskt videoinlägg. En och en halv minut av himmelriket där jag öppenhjärtigt talar om såväl själslig upplysning som Gilmore Girls-maraton och nudelfrosseri.

Dessvärre kommer ni aldrig någonsin att få tillfälle att bevittna denna gudomliga skapelse eftersom en salig röra av illasinnade mpeg-, wmv- och avi-filer konspirerar mot mig. Så här såg det i alla fall ut:

Möjligtvis kan jag ha använt min beryktade redovisningsröst, men det talar vi tyst om. Begrunda istället vad ni har gått miste om.

Min mobil är inte död, däremot befinner den sig i ett (förhoppningsvis inte alltför långvarigt) tillstånd av koma. Som en följd av detta har jag tvingats backa några millenium i utvecklingen, och använder mig numera av ett ålderdomligt föremål kallat... Nokia 3410. Det gör ont i själen, men jag uthärdar smärtan.

Jag saknar att vakna upp i ett överhettat rum till det surrande ljudet av en fläkt på högvarv; tassa barfota längs grusgången till min mosters hus för att sedan dricka rykande het ovaltine och titta på lakorns på flimrig tjock-tv.

Halleluja.

 
Jag överväger att klippa håret inom en snar framtid (det har vuxit sig oförskämt långt). Svartare än natten ska det dessutom åter bli. För övrigt hyser jag fortfarande agg mot att le med öppen mun. Skevt leende och en kvardröjande antydan till underbett is hard to work with.

Edit: Jag har förskaffat mig en bula på huvudet till förtjänst av en illa placerad hatthylla. Mitt plågade grin ovan illustrerar smärtan alldeles ypperligt..

Jag hade en så märklig dröm i natt; bisarr i all sin vardaglighet. Ja, och däremellan var det en vattenbuffel som rusade ut ur en matvarubutik (men den innehade enbart en biroll i detta drömscenario). Konstigt.

Nu tar jag sikte mot sängen som för ögonblicket ser farligt inbjudande ut. Jobb väntar mig imorgon och jag hade tänkt vara någorlunda utvilad för en gångs skull. Under tiden får ni med nattuggle-tendenser en alldeles fantastisk låt av mig att lyssna på - Deftones cover av The Chauffeur. Originalet av Duran Duran är också grymt bra, för er som undrar.

Out on the tar plains, the glides are moving
All looking for a new place to drive
You sit beside me, so newly charming
Sweating dewdrops glisten freshing your side

And the sun drips down bedding heavy behind
The front of your dress - all shadowy lined
And the droning engine throbs in time
With your beating heart

Jag har fått en alldeles briljant idé, och den går ut på att jag ska plöja igenom alla 153 avsnitt av Gilmore Girls. Det är en av mina absoluta favoritserier från förr, och trots detta har jag inte ens sett de sista säsongerna vilket nu alltså ska åtgärdas.

Första avsnittet skymtar på tv-skärmen och jag blir seriöst gråtmild av nostalgi. Fortsättningsvis lär jag kliva upp okristligt tidigt om morgnarna de dagar jag är ledig, och sedan avverka avsnitt i samma takt som Lorelai och Rory konverserar. Aaah, det här är livet såsom det ska levas.

Paris: Fine, if you guys wanna sit around for an hour after school swapping makeover horror stories, then count me in. Hey, did I ever tell you about the time I plucked outside of my designated brow line? Man, was my face red.
Madline: I've done that, too. Ooh, it's bad.
Louise: She was being sarcastic.
Madline: Well, I wasn't. I looked surprised for a month.

En ny header är på plats. Ser ni den inte är det bara att trycka på F5.

Jag är förväntansfull.

Dudes, följ min blogg med bloglovin! Klick klick!

Lättnaden över att vara ledig var till en början överväldigande, men jag återfann snabbt fattningen efter att först ha gjort en segerviss rundvandring på parkeringen och förundrat insupit friskluft. Jobb inbringar pengar vilket resulterar i en glad Siri (ekvationen är enkel), men jag tänker för den delen inte bosätta mig i jobblokalerna månaden ut.

Inatt ställs mobilen in på ljudlös, medan öronproppar pluggas in i öronen i syfte att undkomma enerverande grannar och deras förhatliga renoveringar. Oh freedom, you taste so sweet.

När ska jag ha ett bildredigeringsprogram i min ägo igen? Vavava? Kan du svara på det, Gustav? Om jag inte kan se presentabel ut i verkligheten borde jag åtminstone få berika le cyberspace med en någorlunda artificiell skönhet. Min antydan till gäddhäng är i behov av att minska sitt omfång. JAG VÄNTAR.

Om 26 timmar är jag en fri kvinna. Åtminstone för ett dygn; sedan är det återigen dags att ikläda sig rollen som vikarierande vårdbiträde. Nedräkningen till en länge emotsedd sovmorgon har inletts, och den som dristar sig till att störa detta ögonblick av sinnesfrid kommer att finna sig garotterad av en mycket vred Siri.

Ett imperium har raserats och med det 2,5 års stolt blogghistoria. Nu tar vi ett djupt andetag, sveper undan spindelväven och återgår till platsen där allt en gång tog sin början.