Timme ut och timme in, oavbrutet. Det har fått fortgå i närmare två veckors tid nu och jag står lika rådlös till varför jag låter det ske. Ibland inträffar sådant som står ovan alla rationella förklaringar och jag tror definitivt att detta är en av dessa fenomen.

Två låtar som jag instinktivt ogillat, men som numera går på repeat i mitt spartanska hushåll. What's up with that? Om någon vill vara vänlig och hjälpa mig ur denna destruktiva bana skulle jag vara er evigt tacksam.

Alltså, jag tycker att de är bra?!

Good morning / Good night.

Kände att det där med svedda hårtoppar; det var nog inte så fashionabelt, och beslutade mig för att åtgärda det genom att boka klipptid. En handlingens kvinna, det är vad jag är! Resultatet är inget att hurra över men jag tror jag kan leva med det.

Är mycket tillfreds med mammas tillfälliga insats som min personliga lunchlådefixare, för med sin kulinariska expertis har hon än en gång räddat mig från skörbjuggens klor. Bravo! säger jag och utnämner henne till en första gradens hjälte på matlagningens slagfält.

Tom kha gai är, för er som inte vet, en soppa bestående av bland annat kyckling, kokosmjölk, limeblad och citrongräs. De ärrade veteranerna tenderar dessutom ösa i mängder av chili, men jag är alldeles för vek för sådana fasoner. Definitivt en av mina absoluta favoriträtter!

När denna vecka nått sitt slut innebär det att jag under de sju gångna dagarna tillbringat lika många timmar på jobbet som under hela förra månaden. Vet inte om det ska ses som fattigt eller beundransvärt, men det säger en hel del om den ovissa tillvaron som timvikarie.

Efter mina sedvanligt hjältemodiga insatser på jobbet känner jag mig dock totalt mörbultad. Sneglar ideligen mot sängen i väntan på att klockan ska slå åtta, så att det ska bli acceptabelt för mig att krypa under täcket. Sist jag befann mig omstoppad innan spöktimmen inleddes måste ha varit under grundskoletiden, men jag antar att det är dags att återinföra gamla vanor. Annars lär jag tillbringa återstoden av mitt liv i ett konstant zombieliknande tillstånd.

Mitt redan blygsamma förråd med ris är nu ekande tomt och jag står rådvill. Vem hade trott att jag skulle behöva en beredskapsplan inför en katastrof av dessa proportioner?

Jag har makaroner, men makaroner är för mesar så det kan jag givetvis inte äta. Några nudelpaket finns. Synd bara att jag på sistone utvecklat en viss avsmak för dessa slemtrådar (överdosering har en tendens att resultera i detta har jag noterat).

Åhhhh. Fan också.

This is what I'd call... a masterpiece.

Hallå, vad tror ni om detta då? Kommer det att höjas; om inte till skyarna så åtminstone upp till gardinstängerna?

Jag är inte förfaren inom de språk hudprodukter tenderar att omge sig med, så utgångspunkten här är i princip densamma som för en blind dude med tatuerarambitioner. Det ska bli intressant att skåda resultatet.

Pasta al carne den 19e, yo.
Sedan ska vi hoppa på din balkong.

Något jag under min levnadstid kommit att inse är att om det är något mor- och farföräldrar är alldeles förträffliga på så är det att göda upp sina barnbarn med fika. Behöver jag någonsin tillgodose sötsuget är det bara att svänga in hos dem och raida skafferiet (hos farmor och farfar alltså; till mormor är det lite mer problematiskt att göra en impulsiv drive by med tanke på hennes geografiska läge).

Hursomhelst, igår var vi och besökte de förstnämnda och deras skara av fyrbenta vänner. Medan min mamma är den som tvingats ta till allehanda preparat för att klara av djur av det hårigare slaget, har jag själv aldrig haft några problem med allergi. Åtminstone inte förrän nu och det suger. Det gick förvisso bra under vistelsen där, men på hemväg var det som om jag förvandlats till en 70åring med nikotinfingrar och rosslande hals.

Det, mina vänner, är inte önskvärt och gör mig ledsen i ögat.

Här har vi för övrigt tre varelser med frodig hårväxt. Min brors skatbo har sedan länge levt på nåder, och det dröjer inte länge förrän mamma halar fram rakapparaten och utövar sina privilegier som familjens självutnämnda diktator.

Mina påsar under ögonen stupar brantare än Grand Canyon, och med tanke på att jag sovit mindre än 4 timmar i natt är det inte undra på. Nu avser jag dock ge hjärnkontoret ledigt för dagen och istället ägna mig åt något mindre krävande, men ack så underhållande. Glee all the way, baby!

Klockan 01:50 i natt befann jag mig utanför vårdcentralen, redo att inleda arbetsdagen.

Jag hade missbedömt tiden med 5 timmar.

Hur lyckas man med den bedriften...?

Vägen till själslig fulländning är inte så strapatsrik som man skulle kunna tro.
Navigera dig fram till den lokala matvarubutiken, och du ska se att 75% av resan är avklarad. Hur den fortsatta färden kommer att te sig avgörs av din förmåga att fatta välgrundade beslut. OLW eller Estrella - det är den existentiella frågan de lärde tvistats länge kring.

Jag sänder er mina lyckönskningar.