Jag har en dröm. Egentligen är den inte min; jag har den bara till låns. Men allteftersom tristessen tuggar vardagen i bitar känns det som om den mycket väl skulle kunna vara sprungen ur min egen fantasi. De små byggstenarna i mitt huvud börjar ta formen av byggnader jag aldrig skådat och kvarter jag ännu inte förirrat mig i, och vissa dagar är det svårt att särskilja på vad som ursprungligen var mitt och ditt. Kan man ta någon annans skapelse och göra den till sin egen? Det här luftslottet, det tillhör inte mig, men jag tror mig vilja ha det.