Ännu en landremsa har intagits under den svenska invasionen sedan vi under gårdagen förflyttade oss från ett svalkande Cha Am till det mer eller mindre förkolnade inlandet. För den som vill lokalisera oss på Google Earth (sådana tendenser har noterats hos det Marklundska släktledet) befinner vi oss i i nordvästra Thailand några mil utanför Kamphaeng Phet. Khlong Nam Lai Tai för att vara exakt, hem åt muterade geckoödlor och numera även mig.

Det är obeskrivligt varmt här; jag hörde någonting om 40 grader nämnas igår. Fläktarna går på högvarv men ändå känns det som att blodet kokar under huden. Risken för att drunkna i sitt eget svett är överhängande. Min mosters hus, som vi belägrar, är galet fint men jag har inte vågat mig nog långt utanför dörren för att fota det av rädsla för att stekas sönder och samman av eftermiddagssolen.

Det är aldrig ensamt här. Till en början är det rätt överväldigande, i synnerhet för mig som levt eremitliv i Boliden, men samtidigt är det skönt att tystnaden aldrig tar överhand. Släktingar av alla de slag gömmer sig i vrårna, även de i miniatyrformat. Här är kusinbarnen Nong Nett och Nong Nuy, ADORABLE. Nett har utsetts till vår Mästare eftersom hon är den enda vars thailändska kommandon är tydliga nog att förstå. Ska jag lära mig språket blir det nog av henne, haha.

Idag fick vi förresten besök av dessa vilda bestar, Kwan och Kaew! De hade oss i sitt våld hela förmiddagen fram tills dess att en av dem fick för sig att spraypainta golvet och Simon intet ont anandes traskade i det. Sedan gäspade de så att de imponerande tanduppsättningarna fick oss att svimma av skräck innan de själva förnöjt tog sig en tupplur. Hoppas att de kommer på visit fler gånger, med tanke på att det är deras hus vi ockuperar.

PÅ ÅTERSEENDE! Och kom ihåg att kommentera nu när jag bemödat mig med att söka mig till en nätverksanslutning, yooo.