Det här med måttlighet; det är något jag aldrig riktigt lärt mig att bemästra. Fattar jag intresse för något ger jag mig hän åt det totalt, och för ett ögonblick får syreupptagningen ta sig ett steg tillbaka och sälla sig till skaran av andrahandsprioriteringar. Lika snabbt som inspirationen frontalkrockar med mig, kan dock minsta distraktion få mig att slänga ifrån mig skisspennorna och tappa intresset för vad jag har för händerna.

Bloggen är märkligt nog ett undantag från denna regel och är det projekt jag klamrat mig fast vid längst. Ibland har vi varit förenade vid höften; vid andra tillfällen har umgänget varit mer sporadiskt. Att detta till synes destruktiva förhållande haft ett livsspann på närmare tre år förbryllar mig, men jag antar att bekräftelsebehovet och narcissismen är alldeles för stort för att jag ska dra mig undan rampljuset helt.

Nu knakar det förvisso en aning i fogarna, vilket grundar sig i att jag på sistone ägnat mig åt lite vänsterprasslande. Alla dessa tv-serier utövar en sällsam lockelse jag inte kan motstå, men för att återanknyta till inledningen: snart tappar jag intresset och ni har min fulla uppmärksamhet igen. Precis som Saurons öga. Mys.


tl;dr: I have a short attention span. Dessutom är monogami inte min grej, så bloggen får anta rollen som den fula bihustrun i mitt harem av interaktiv underhållning.