Om det är något jag finner oerhört plågsamt så är det den där långsamma, rosslande inandningen som föregår en hostattack. Hade det inte varit för tandemhostningen igår med grannen hade jag nog begått någon obetänksam och ack så self-mutilitating act. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, och vetskapen om att mitt lidande delades av någon annan var det enda som höll humöret uppe så där in på småtimmarna.

Att jag var oförmögen att jobba krävdes inget högt intellekt för att inse, så därför ställdes larmet i tid för att jag skulle kunna ringa och sjukanmäla mig för dagen. Dessvärre har jag inget som helst minne av någon larmsignal, och väcktes först 07:10 av ett samtal från jobbet där de undrade var jag höll hus. The shame, the shame att tvingas sjukanmäla sig på så sätt! En desertör i ordets alla bemärkelser, det är vad jag är.